Båda mina barn har förkylningsastma. Det har de ärvt av sin far. Sonen har växt ifrån det mesta och har inte så mycket symptom längre, men dottern får fortfarande en väldigt jobbig hosta när hon är förkyld. I natt hostade hon ganska mycket. Jag hade gått och lagt mig och maken satt uppe och gjorde något, typ spelade datorspel eller nåt. Dottern hostade och hostade och hostade. Och jag väntade på att maken skulle gå ner och ta hand om henne. Men gjorde han det? Nej, till slut vaknade hon av hostan, kom in till mig och sa: "Mamma, jag mår illa." Det händer då och då att hon hostar så mycket att hon kräks, så det var ingen konstig kommentar. Så jag går upp och ger henne vatten, ger henne en extra kudde så att hon sitter upp mer och lägger mig hos henne tills hon somnar igen.
En stund senare kommer maken och går och lägger sig. Jag frågar varför han som fortfarande var uppe inte gick ner och hjälpte henne så att jag som hade lagt mig och somnat kunde få fortsätta sova. Svaret? "Men vad skulle jag ha gjort då?" Jaaaaa.... kanske ge henne vatten, en extra kudde, mer medicin, ibland hjälper det att bara knuffa lite på henne så att hon vänder på sig (ungefär som en snarkare). Jag fattar inte. Vad är det som är så svårt med att visa lite empati både mot henne och mot mig? Han var ju ändå uppe och vaken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar