Svärföräldrar

Det händer ibland att någon av mina svärföräldrar ringer till mig och frågar efter sin son. Oftast för att han inte svarar i telefon. Jag hade kunnat förstå det om det t.ex. var på en helg och vi med största sannolikhet hade befunnit oss på samma ställe. Men det händer oftast på vardagar. Mitt på dagen. När både jag och maken oftast befinner oss på våra respektive jobb. Troligtvis sitter han i ett möte och kan inte svara i telefon. Vad vet jag? Hur ska jag kunna veta var han är och varför han inte svarar? Jag fattar inte.

Begränsningar

Apropå det där med duktig flicka, så är jag nu hemma och vabbar. Dottern låg och hostade i stort sett oavbrutet större delen av natten så ingen av oss sov speciellt bra. Därför erbjöd jag mig att vara hemma idag eftersom sömn är bra för att orka jobba. Nu när dottern är så pass stor kan jag ju ta igen mig lite när jag är hemma.

Men i alla fall så satt hon och målade i en Bamse-målarbok som handlar om matematik. Jag satt bredvid och hjälpte med matten, mer för att hon ville det än för att det behövdes. Jag har länge noterat att hon inte bryr sig alls om att hålla sig innanför linjerna när hon målar i "för-ritade" målarböcker. Det sliter hårt på mitt kontrollbehov att se, men JAG SKA INTE KOMMENTERA DET. Det måste vara ok att inte alltid hålla sig innanför gränserna, att tänka fritt och vara yvig i sin kreativitet utan att någon säger "Ska du inte göra så här istället?" eller "Ska du inte försöka vara lite noggrannare?".

Reklam

Jag bara älskar KPA Pensions senaste reklam. "Det är pappas jävla ansvarsområde, säger mamma." Den mamman förtjänar respekt. Alldeles för många mammor tar på sig att fixa allt till både barnen och alla andra. Jag gjorde det också alldeles för länge, men en dag sade jag upp mig som familjens projektledare och min man lyckades faktiskt ta sig i kragen och ta mer ansvar. Jag vill inte påstå att det är jämlikt, men det är åtminstone så att jag orkar med att göra det som krävs för att familjen ska fungera. Ibland missar vi att skicka med frukt eller gympakläder till skolan, men det är inget vi tar på så stort allvar.

Dessutom börjar barnen bli så stora att de behöver ta mer ansvar själva. Ibland tror jag att mina barn inte är släkt över huvud taget. Sonen som är 12 år klarar fortfarande inte av att packa sin skolväska och ta med sig husnycklarna utan att vi påminner honom. Han hade glömt huvudet hemma om det hade suttit löst. Dottern däremot, som bara är 7 år, har stenkoll på vad hon ska ha med sig till skolan de olika veckodagarna. Jag är rädd för att hon kommer att bli en "duktig flicka", precis som jag var. Jag ska göra mitt bästa för att lära henne att det inte kommer att göra henne lycklig eller framgångsrik.

Hosta

Båda mina barn har förkylningsastma. Det har de ärvt av sin far. Sonen har växt ifrån det mesta och har inte så mycket symptom längre, men dottern får fortfarande en väldigt jobbig hosta när hon är förkyld. I natt hostade hon ganska mycket. Jag hade gått och lagt mig och maken satt uppe och gjorde något, typ spelade datorspel eller nåt. Dottern hostade och hostade och hostade. Och jag väntade på att maken skulle gå ner och ta hand om henne. Men gjorde han det? Nej, till slut vaknade hon av hostan, kom in till mig och sa: "Mamma, jag mår illa." Det händer då och då att hon hostar så mycket att hon kräks, så det var ingen konstig kommentar. Så jag går upp och ger henne vatten, ger henne en extra kudde så att hon sitter upp mer och lägger mig hos henne tills hon somnar igen.

En stund senare kommer maken och går och lägger sig. Jag frågar varför han som fortfarande var uppe inte gick ner och hjälpte henne så att jag som hade lagt mig och somnat kunde få fortsätta sova. Svaret? "Men vad skulle jag ha gjort då?" Jaaaaa.... kanske ge henne vatten, en extra kudde, mer medicin, ibland hjälper det att bara knuffa lite på henne så att hon vänder på sig (ungefär som en snarkare). Jag fattar inte. Vad är det som är så svårt med att visa lite empati både mot henne och mot mig? Han var ju ändå uppe och vaken.

Normal

Jag tycker ju egentligen själv att jag är ganska normal. Men sen tänker jag efter lite och inser att så är det inte alls. Så idag tänkte jag att jag faktiskt skulle FÖRSÖKA. Om jag anstränger mig lite, så borde det väl gå?

Det gick bra på morgonen. Att ta en dusch när man stiger upp är normalt. Jag har ganska normala kläder (även om de är köpta på second hand), jag sminkar mig väldigt lite (endast mascara) men det kan nog också räknas som normalt. Jag har en normal frisyr (förutom att jag är ganska gråhårig och vägrar börja färga) och jag ägnar morgonen åt att fixa frukost åt barnen och packa min lunchlåda.

Men sen tog det stopp. Att skjutsa sin 7-åring till skolan på en rosa vespa räknas nog inte som normalt. Arbetsdagen brukar jag också klara av ganska bra. Jag är ju introvert av naturen, men jag har ändå förmågan att föra ett normalt samtal med mina arbetskamrater och mitt jobb är inte konstigt alls. Det onormala på fredagar är att vi springer 5km i samband med lunchrasten, men det är ju arbetsgivarens fel som tycker att det är nyttigt att vi rör på oss. Fredagsfikat; mja kanske är jag en av de få som inte ojar sig över kalorierna som jag sätter i mig. Jag är noga med vad jag äter, men jag tillåter mig att äta onyttigt ibland och då ger jag inte mig själv dåligt samvete över det.

Fredagkvällen börjar ytterst normalt med fredagstacos. Enda skillnaden mot andra barnfamiljer är nog att vi använder oss av kycklingfärs istället för annat. Av miljö- och hälsoskäl. Sedan tänker jag att resten av kvällen också är helt vanlig, men så kommer jag på att det är ju nu folk sätter sig i soffan med ett glas vin. Jag är ju så onormal att jag inte använder droger och speciellt inte den farligaste av dem alla - alkohol. Det är egentligen sjukt att just det räknas som onormalt.

Så det gick inte idag heller.

Fokus

Det visar sig att jag får behålla jobbet. Min chef erbjöd sig att sluta eftersom hon har nära till pensionen och tycker att hon har gjort sitt. Det blir förstås inte den besparing för företaget som de förmodligen hade hoppats på eftersom hon har väldigt lång uppsägningstid efter sina 38 år (!) på företaget... Men hon är nöjd och de verkar nöjda, så då var det väl en bra lösning.

Dock återstår det fortfarande för mig att bestämma vad jag vill göra med mitt liv. Frågan är om jag någonsin kommer att komma till insikt eller om jag bara kommer att mala på.

På sätt och vis är jag bra på att fokusera på det som är viktigt. I vardagen gör jag inte sånt som inte är absolut nödvändigt. Jag bäddar till exempel bara när vi ska få gäster. Jag ska ju ändå inte vara hemma under dagen och sen ska jag gå och lägga mig igen och vem bryr sig om hur täcket ligger då? När jag var föräldraledig och var hemma för att ta hand om mina barn var det det jag fokuserade på. Jag städade väldigt sällan. Däremot satt jag ofta i soffan och slumrade med en sovande bebis på magen. De stunderna minns jag fortfarande och är väldigt glad att jag tog mig den tiden att njuta.

Det känns som att många mammor känner en press på sig att vara perfekta. De ska vara snygga, huset ska vara städat, karriären ska gå som tåget. Sluta med det. Inget av det där är viktigt.

Veggomat

Vi beställde en vegetarisk matkasse från Citygross i förra veckan. Vi gör det ibland för att få lite inspiration och variation på vardagsmaten. Eftersom vi inte äter allt är den vegetariska varianten den enda som passar oss. Barnen är förstås inte alltid helt förtjusta, men de behöver lära sig.

Vi har testat Linas och ICAs matkassar också, men jag tycker att Citygross har bra recept och är mest prisvärd. Dock hade jag önskat betydligt mer ekologiska varor. Idag lagade vi det här receptet:
https://www.citygross.se/recept/city-gross/vegetariskt/4/tofutacos/

Det var väldigt gott! Jag har aldrig testat srirachasås förut, så det var en ny upplevelse, MEN hur tusan får man panko att fastna på tofu!? Jag kan säga att våra tortillas innehöll stekt tofu med pankoströssel...

Vet ni förresten att en vegetarisk kost rekommenderas för personer som lider av kroniska inflammationer, allergier och vissa autoimmuna sjukdomar. Det sänker även kolesterolet och blodtrycket + ett gäng fler positiva effekter. Tyvärr är väldigt få personer villiga att byta bort sin söndagsstek och äter hellre stora mängder mediciner. Tråkigt för dem och för vår miljö.

Vi har utsett september till veggo-månad. Vi lyckas inte till 100% och barnen äter som vanligt i skolan (dock med vissa restriktioner), men hittills har jag nog bara ätit någon form av kött 2-3 dagar.

Fortsättning?

Jag tänker att jag har så mycket att berätta. Saker som behöver uppmärksammas och diskuteras. Det var därför jag började blogga. Men nu kommer jag inte på ett dugg.

Det har regnat i två veckor och det börjar bli riktigt tråkigt. Jag vill ju ut i skogen och plocka svamp, andas höstluft och bara vara. Helt uteslutet. Gräsmattan behöver klippas, men just nu är det mer träsk än gräsmatta. Jag och dottern var ute i trädgården idag och hämtade in årets plommonskörd: 4st. Vi var tvungna att sätta på gummistövlar och var nära att fastna i leran...

Jag är ju en extrem samlare. Varje sommar samlar jag på mig så mycket bär och frukt det bara går och lägger i frysen. Vi har ett helt frysskåp i källaren och det är nu proppfullt med hallon, björnbär, rabarber, aronia, flädersaft, äpple, plommon, blåbär och lite annat. Det är helt fantastiskt att kunna göra egen sylt och saft under hela vintern, men det är också lite ångestfyllt när frysen är full och det fortfarande sitter bär kvar på aroniabusken i trädgården... Det lutar åt att jag måste lämna dem till fåglarna.

Jag behövde komma ut lite idag, så jag åkte på en liten second hand-runda. Det är så jag handlar. Vår familj är väldigt medveten både vad gäller miljö och hälsa och jag köper nog 90% av familjens kläder och skor på second hand. Vi har ganska många sådana butiker i stan och det beror nog bl a på att folk här är väldigt prismedvetna. Själv tänker jag till exempel alltid att jag ska gå till Emmaus sist, eftersom de är dyrast. Jag vill inte kalla mig snål, men som sagt väldigt prismedveten. Jag väljer att lägga mina pengar på viktigare saker. När det gäller kläder är det ju också så att jag kan den branschen och vet vad jag ska leta efter och vad det är värt. Än så länge verkar också barnen nöjda med de kläder jag kommer hem med till dem. Idag köpte jag två Esprit-tröjor till mig själv, två par byxor till dottern och ett par Asics-skor till sonen och det hela landade på ca 210kr.