Jag sitter här och har lite ångest. Ofta tänker jag att vi borde umgås mer med folk, träffa släkten oftare etc etc. Nu har vi bestämt att vi ska tillbringa påsken i sommarstugan tillsammans med min syster, mamma och hennes sambo. Och jag ångrar mig redan. Det där med att vara introvert har så många sidor. Så klart att jag vill träffa min familj, men ibland orkar jag bara inte. Att bo tillsammans i flera dagar, bestämma gemensamt vad man ska äta, åka på utflykter, kompromissa...
Jag är ju inte en bekväm person av naturen, jag kan tänka mig att bo i ett tält i skogen, men det blir ju också så att när vi ska bo alla tillsammans så är jag och min familj yngst och starkast så vi får så klart sova på de obekvämaste ställena. På golvet, i soffan... Vi hamnar alltid på undantaget trots att sommarstugan är lika mycket vår som övrigas (ja, förutom mammas sambo då) och så är det också när vi gör samma procedur med makens familj. Lite tröttsamt är det, men samtidigt borde man bara vara tacksam över att ha tillgång till två olika sommarställen.
Men jag får väl klara av några dagar för jag vill gärna åka till mina hemtrakter och gå på konstrunda, träffa några gamla bekanta och ge mig ut i naturen lite grann. Glad Påsk på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar